Ge en bit av mig själv, hur tänker du nu… 
Konsekvenser av att ställa krav på “den” som jag letar efter. Hmm. Det finns ju en hel del konsekvenser att välja på här känner jag, eller har jag fel? Risken att end up totally fuckin alone är ju en av dem?! Kravlistor är nog ingen hit. Men är krav verkligen dåligt egentligen?
Jag befinner mig gärna i soffan med en man, en stund. Inte hela dagen. Soffpotatisar går ganska bort faktiskt.
Det är faktiskt skit jobbigt att inte bli förstådd också, det händer mig ganska ofta eftersom jag pratar så osammanhängande:P Nej jag vet inte om det är därför men jag har faktiskt varit med om att jag uppfattas som rätt svår. Jag som tycker att jag är rätt lätt, rakt på sak, okomplicerad. Men kanske lite djup? Tycker om att diskutera om människor, relationer och så iaf. Att bli förstådd är viktigt, ligga på samma nivå i huvudet. Om man nu kan säga så.
Så fint att att jag också kommit på det här med ständig utveckling. Och hur viktigt det är även i förhållanden. Att låta varandra utvecklas i/för sig själva trots att man kanske “vuxit ihop”. Och att låta förhållandet utvecklas. Det händer väl mer än ofta att man stannar av, fastnar i gamla rutiner för att “de funkar så bra” och så stannar tiden?! Jag utvecklas åt mitt, du åt ditt, men om utrymme för detta ges och förståelse infinns så kan man ju få ett starkare förhållande. Trist om en står still och den andre går framåt och sedan att oförståelse blir kontentan. Ena ledsnar på den andre. Osv.
Men jag tror att man ska välja, kanske vara lite kräsen för varför ska man nöja sig? Man vill ju inte ha något sämre än det man kan få för då kommer man väl alltid gå där och undra om gräset är grönare lixom?! Jag tror inte många är så kräsna egentligen men det är många som blivit bittra. Kanske bittra på att deras egna lilla livskamrat aldrig dyker upp… eller nått. De vill ju inte heller nöja sig, men de kanske slutar leta och stöter bort istället för att vara öppna för förslag. Motsatsen till desperat? För höga krav?
Försök hitta det där mellanläget är väl svårt kanske. Kräsen men öppensinnad? Kanske totala motsatser som inte går att förena?
Åldern… en faktor som gör en mer kräsen visst, så är det ju! Men jag tror att man också med ålder blir mindre brydd om vissa saker, andra saker. Jag tror man i takt med att man blir mer kräsen/ställer högre krav, också lägger ner töntiga saker/krav som man haft förut som “egen bil” eller nått. Så att “kravlistan” hittar någon slags jämvikt i alla fall. Och de i samma ålder ligger väl därmed lite på samma nivå, förhoppningsvis. Alltså har samma typ av vågmätning.
Vikigare nu är ju humor, personlighetdrag. Men kanske även mindre brydd om han är en sådan som har dålig karaktär, så länge han är smart. Eller väldigt fysiskt attraherande, så länge han inte är korkad. Ja ni fattar.
Detta kommer bli världens längsta inlägg nu igen, men de är bara för att jag har tråkigt.. kanske.
Humor, självdistans och ödmjukhet samt att ha ett genuint intresse för andra människor är helt klart viktigaste egenskaperna. Enligt mig. För alla. Det är inte lätt att vara rolig i vissa sällskap och vissa människor får en att totalt tappa intresset för dem och deras. Men försöka duger?!
Man ska inte heller blanda in huvudet för mycket i sitt personletande. Det kan egentligen bara strula till saker och ting, så har det varit för mig. När man gillar någon så gillar man den oavsett, och det vet man ju bara då. Man bara VET. Ingen tankeprocess.
Jag hoppas att tanken iaf är, när man träffar någon, att man vill dela HELA livet med den personen. Så att man inte halvhjärtat går in i något. Trist. Men motgångar är det inte så många som tar så väl, man bör komma ihåg att motgångar egentligen kan göra förhållandet starkare och bättre. Fast visst fan är det svårt. Och man kanske inte “behöver” men sen när har lathet varit bra?! Iofs, sen när har det varit behövligt att kämpa så jävla mycket då?!
Todilo!
Men de MÅSTE ha mustasch!